Hur vet vi vad som är sant?

I en tid av falska nyheter och konspirationsteorier, ofta spridda på sociala medier därför att algoritmerna gynnar detta före andra nyheter, har vi anledning att begrunda vad som verkligen är sant. Jag ska i detta inlägg resonera lite kring sanning. Detta görs genom att jämföra olika principer som vi följer i livet och testa hur de i slutänden fungerar som grund för sanning.

Jag inleder med några mänskliga fenomen som ofta är till vår fördel i den sociala världen.

1. Människan är i grunden god och har goda avsikter med sina handlingar

Att påstå att människan i grunden är god och utför goda handlingar är för vissa kontroversiellt. Om motsatsen var fallet skulle vår värld se mycket värre ut än den gör. Vi har en fungerande värld där de flesta handlingarna är av godo. Tyvärr finns det handlingar som vi inte kan ana konsekvenserna av som drabbar oss själva och/eller andra. Det är inte detsamma som att vi är onda eller har onda avsikter.

Männinskor som har mött ondska vill gärna vända på påståendet och säga att människan i grunden är ond och att hennes avsikter är onda. Om det var så skulle vi inte se en majoritet bry sig om främlingar eller ens ta hand om sina egna barn. Den som hävdar att det finns föräldrar som inte kan eller vill ta hand om sina barn har bara påpekat att det finns undantag. Inte att principen faller.

2. Jag väljer att lita på andra tills motsatsen är bevisad

Att välja att lita på andra tills motsatsen är bevisad är ännu mer tvivelaktigt och kontroversiellt än det första påståendet. Människor som har vuxit upp och levt i stater där korruption är normaltillståndet och där maktkoncentration (de som har makt vill behålla den) fortsätter att driva korruptionen har anledningar att tvivla på att andra går att lita på. Rent objektivt kan det ändå vara så att en majoritet går att lita på. Få vågar dock tro på det.

De studier som finns visar att denna princip varierar från en nation till en annan. Globalt är det ändå en majoritet som håller med. I vissa länder som Sverige håller en stor majoritet med.

Vad betyder denna princip? Den betyder i grunden att vi lånar ut saker till våra grannar och litar på att vi får tillbaka dem. Det betyder att vi tror på pengars bestående värde från en dag till en annan. Det vore ju katastrofalt om pengar plötsligt förlorar sitt värde. Vi måste lita på människor runt omkring oss och det samhälle vi är del av för att livet ska upplevas någorlunda stabilt.

3. En människa är oskyldig tills motsatsen kan bevisas

Inom rättsystem världen över är detta den mest rimliga principen. Om en person omotiverat kan utropa att en annan person har stulit mat blir det inte bevisat bara för att det uttalas. Man måste ha bevisning för att något är stulet och vem som har gjort det.

Att döma någon utan bevis är en orimlig praktik. Det betyder att ingen går säker. Kanske är ingen helt oskyldig, alla har väl gjort någon mindre förseelse under sitt liv. Att slumpmässigt peka ut någon som skyldig är ändå ohållbart.

Vårt rättssystem bygger på att vi först samlar in bevisning och därefter dömer baserat på den befintliga bevisningen. Detta är inget perfekt system eftersom det kan finnas människor som begår brott som saknar bevisning. Systemet är ändå mer rätt och mer säkert än motsatsen, d.v.s. att vem som helst kan dömas utan bevisning. Det vore helt absurt om vi skulle ha det så.

4. Inget är sant tills motsatsen kan bevisas

Nu har jag prsenterat tre principer där det är mest gynnsamt att utgå ifrån den positiva sidan och leva med att det finns negativa undantag istället för tvärt om. När det gäller vad som är sant kan det vara mer gynnsamt att vända på det hela. Att acceptera att något är sant utan bevisning kan vara förödande för oss. Hur förödande beror naturligtvis på vad man antar som en sanning. Om någon påstår att jupiter har åtta månar påverkar det inte livet på jorden på så vis att det leder till negativa konsekvenser. Om någon däremot påstår att det är sant att vi kan överleva ett fall på hundra meter kan det få en eller annan att prova med katastrofala konsekvenser.

Vad som är sant är en fråga för vetenskapen. Möjligtvis kan man sträcka sig till att det är en fråga för beprövad erfarenhet. När vi genom vetenskapliga studier eller beprövad erfarenhet kan fastslå att något högst troligt är sant finns det goda skäl att tro på detta. I annat fall ska vi vara försiktiga med att uttala sanningar.

Sanningar brukar bygga på regelbundenheter, som naturlagarna. Det sker t.ex. regelbundet att objekt som släpps faller till marken på grund av gravitationskraften. Vi kan därför sluta oss till att gravitationskraft är något vi alltid kan förvänta oss på ytan av vår planet. I andra delar av universum behöver det inte gälla på samma sätt.

Vilka krav kan vi ställa?

Vilka krav på bevisning ska vi då ha? Ett barn som testar gravitationen behöver inte många försök för att uppfatta regelbundenheten och göra det till sin sanning. Det finns ju så länge gravitationskraften verkar inga sätt att motbevisa tesen. Betyder det då att vi ska godta något som sant för att det har hänt några gånger eller för att några, förutom jag själv, påstår något. Svaret är nej. Vi måste ha högre krav än så.

Vi kan kräva att alla i en popultation måste vara överens om något eller att instrument med så hög precision vi kan uppbåda oberoende av våra sinnen vid flera mätningar ger samma svar. Filosofer har varit inne på båda dessa alternativ. Om alla i en grupp uppfattar samma sak finns det väl ingen anledning att tvivla? Men om alla uppfattar att jorden är platt och den inte är det, vad är då sanningen?

När det gäller mätverktyg pratar man om validitet och reliabilitet. Man kan enkelt säga att ett instruments reliabilitet handlar om hur precist det mäter. Validitet handlar om att man mäter rätt sak. Precisionen i våra sinnen är rätt hög när vi på morgonen vänder oss mot öster och ser solen stiga upp över horisonten. Sedan ser vi hur solen rör sig över himlen i en förutsebar bana för att sedan försvinna ner i väster. Dessa iaktagelser är säkra i sig men de mäter fel sak. Utfallet av våra iakttagelser är att det är solen som rör sig i en bana över himlen. Om vi valde en annan infallsvinkel skulle vi inse att det är jorden som rör sig, roterar, medan solen är relativt fixerad i sin position i förhållande till jorden. Sättet att mäta och de felaktiga slutsatserna beror på ett validitetsproblem. Vi mäter fel sak för att kunna få rätt svar.

Kraven för att nå sanning måste alltså baseras på att vi mäter rätt sak och att vi mäter med riktigt säkra och bra instrument.

Objektiv och subjektiv sanning

En objektiv sanning är något som är sant oberoende av vem som iakttar fenomenet. Objektiva sanningar kan upptäckas av att alla upplever samma sak oberoende av varandra. De kan också upptäckas med hjälp av mätverktyg oberoende av människans sinnen och slutledningsförmåga.

Subjektiva sanningar behöver inte vara sanningar över huvud taget. En del vill gärna säga att "det är en sanning för mig" och därför ska den respekteras av andra. En person kan säga "det du sa gör mig ledsen" varpå den andra säger att "det var väl inget att bli ledsen för". Det får den första att säga att den egna upplevelsen är en sanning för den som upplever den. Uttalandet "jag är ledsen" borde väl kunna ha en viss sanningshalt?

Det finns två sidor av en potentiell sanning i påståendet "jag är ledsen". Den ena sidan är att det skulle vara möjligt att mäta ledsenhet på ett relativt objektivt sätt. Den andra sidan är att känslan av ledsenhet är något vi känner igen genom social bekräftelse. När vi som barn gråter kan en vuxen säga "jag ser att du är ledsen" eller "var inte ledsen älskling". På det viset lär vi oss att det vi känner är känslan av sorg. Hade vi kunnat känna oss ledsna annars? Det kanske bara är en fysiologisk reaktion som man också kan benämna som fukt runt ögonen. Fukten går att mäta med mätverktyg.

Alla har nog själva sagt eller hört någon säga "jag vet vad jag såg". Detta hävdas av den som såg något som en sanning. När andra inte ser samma sak uppstår något intressant. Är upplevelsen en falsk upplevelse, ett misstag, en hallucination? Om våra sinnen och vår perception kan begå misstag finns det risk att det vi tror är sanningen i själva verket inte är något alls eller något helt annat än vad vi tror.

Ett så kallat stjärnfall går ofta väldigt fort vilket gör att en person kan se det och en annan helt kan missa det. Den som såg stjärnfallet tar det för en sanning medan den som missade det kan tvivla på att det faktiskt skedde. Vilket är då sant? Det som kanske bara en person har sett eller det som de flesta såg, d.v.s. inget eller något annat? Är stjärnfallet falsk?

Kan man prata om sanning med stort och litet s? Inom kreativitetsforskning pratar man om kreativitet med stort och litet k. För att något ska betraktas som kreativt förutsätts att det är nytt och nyttigt. Det är nämligen lätt att göra saker som är nya men helt onyttiga som konstiga streck i sanden. Konsten är att det ska vara både nytt och nyttigt. Om någet är nytt och nyttigt för hela världen handlar det om kreativitet med stort K. Vad gäller då om någon ovetande om att något redan är uppfunnet i en annan del av världen kommer på något som är nytt och nyttigt? Då kallar man det kreativitet med litet k. I en objektiv eller absolut mening är det inte nytt. I den skapande människans begränsade värld är det dock nytt. Man kan liksom inte ta ifrån någon sin kreativitet om den inte har blivit påverkad att kopiera någon annan.

Är det på ett liknande sätt möjligt att tala om sanning med stort S och sanning med litet s? Sanning med stort S är mätbart och objektivt medan sanning med litet s är sant för en enstaka individ. Detta är fullt möjligt. Problemet uppstår när någon tror sig ha sett något men det inte har skett eller när någon påstår något och det inte kan bekräftas. Vad ska man då göra med denna sanning med litet s?

Sanna eller falska nyheter

Vad är nyheter? Är det en förmedling av sanningen? Man brukar, när nyhetsförmedlingen fungerar som de bör, hänvisa till en källa. Ofta hänvisar en stor mängd nyhetsbyråer till en och samma källa. En annan nyhetsbyrå. Varifrån har denna nyhetsbyrå fått sin information ifrån? Är det en enstaka person eller är det fler pesoner som oberoende av varandra har uppgett sig ha sett samma sak? De mest pålitliga nyheterna kommer ifrån flera olika nyhetsbyråer som alla har flera olika källor som uppger samma sak. När ett flertal nyhetsbyråer har fått sin information från en nyhetsbyrå som har fått sin information från en källa finns det anledning att ställa sig frågande till nyhetens sanningsvärde. Detta brukar man snarare kalla skvaller.

Fabricerade uppgifter och skvaller ligger mer inom fältet falska nyheter. Sanna nyheter är svåra att tvivla på. Ett exempel är när en satelitkamera visar att en orkan är på väg in mot New York samtidigt som vindstationer runt om i världen ger liknande indikationer. Då är nyheten sann i det ögonblicket. Orkanen kan ta en annan riktning och aldrig komma i närheten av New York. Orkanen som sådan, dess existens, är då sann men dess riktning visade sig vara falsk.

Tyvärr är vi människor skapta på ett sådant sätt att vi gärna väljer ut några individer som vi lyssnar på och ser som trovärdiga. När dessa personer säger något tar vi det de säger för sanningar. Detta lär vi oss redan som barn där vi ofta väljer att tro på det våra föräldrar säger för det visar sig senare stämma rätt så bra. Längre fram i livet tror vi på vissa av våra lärare och vissa av våra idoler. Någon gång i livet dyker det upp en opinionsbildare som har mångas ögon och öron på sig. Den personen är vår ställföreträdande förälder eller lärare i vuxenlivet. Om våra trovärdiga opinionsbildare, inklusive föräldrar och lärare, säger något som inte stämmer bryr vi oss sällan om att kontrollerar sanningshalten. Detta är ett problem.

Om alla lever med inställningen att inget är sant förrän det kan bevisas slipper vi många av de problem som falska nyheter för med sig. I de fall det är ett problem att hitta bevisning är det bättre att avfärda något som sant, d.v.s. att det är falskt, än att tro på något som kan vara falskt.

Ett test och avvikelser

Om man använder principen för sanning, allt är falskt tills motsatsen kan bevisas, kan man använda den för att testa de positiva principerna i början av denna text.

1. Människor är goda och har goda avsikter med sina handlingar.

Genom att objektivt mäta hur ofta människor utför goda handlingar jämfört med antalet gånger de utför onda handlingar ser vi att det första alternativet dominerar starkt. Samtidigt ser vi att det finns händelser som motsäger tesen. Är den då falsk?

Låt oss jämföra med gravitationskraften. Vi släpper ting och de faller mot marken. Vad händer om vi släpper en heliumballong? Den faller inte mot marken. I alla fall inte initialt. Detta visar att det finns vissa betingelser då även något så regelbundet som gravitationskraften kan upphävas och uppvisa avvikelser. Är det då inte rimligt att påståendet att människor är goda kan upphävas under vissa betingelser? Jo, absolut. Att människor, vissa människor eller människor under vissa betingelser, kan avvika och utföra onda handlingar.

På motsvarande sätt kan man argumentera kring vår tillit till andra människor. Jag väljer att lita på andra tills motsatsen är bevisad. Vi kan objektivt se att det är sant att de flesta är pålitliga. Vi kan också se att vissa personer under särskilda betingelser inte är pålitliga. Här finns det naturligtvis avvikelser.

Det blir dock svårt när vi ska tillämpa principen om sanning på brott. Vi kan säga att det är sant att en person är oskyldig. Detta måste då verifieras som sant. I annat fall är det tills vidare falskt. Vi kan säga att det är sant att en person är skyldig. Detta måste också verifieras som sant, i annat fall är det falskt. Av dessa två varianter är den första mycket problematisk. Att bevisa att någon är skyldig är fullt rimligt men att bevisa att någon är oskyldig är för det mesta ett problem. Vi kan ju inte säga att det är sant att någon är oskyldig till det är bevisat att någon är oskyldig.

Det är konsekvenserna av den påstådda handlingen som måste värderas. Om någon riskerar att dö därför att det inte går att bevisa någons oskuld är det en grym princip. Att någon riskerar att gå fri för att vi inte kan bevisa någons skuld är det djupt orättvist och orättfärdigt mot den som har fallit offer för ett brott men detta problem är mindre än det första eftersom det första skulle gälla oss alla de gånger vi är oskyldiga men inte har något bevis för det.

Vi måste alltså acceptera att principen allt är falskt tills motsatsen är bevisad har avvikelser. Principen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad är en sådan avvikande princip.

Dela gärna med dig i en kommentar om du har liknande eller avvikande uppfattningar :-)

15 Sep 2020